efter en vända i helvetet är jag tillbaka igen
Igår var en jävlar skitdag. På många sätt och vis. Jag ville helt seriöst vara 2 bast igen och kunna krypa upp o mammas eller pappas knä och gråta. Bli tröstad och klappad på huvudet. Kramas av en famn som alltid gett trygghet. Jag ville spy varenda stund av dagen. Men nu är allt bra igen. Jag lyssnar på Brigitte Bardot och njuter av stockholm. Jobbet har varit klockrent, jag har hållt mig undan godis och jag blev varm om ryggen av solen när jag gick på lunch. Jag sitter och längtar efter helgen, då ska jag till Karlshamn. Bli full med fint folk, dansa på mingel och äta fyllekäk med Johan på toms. Bjuda mor och farföräldrar på söndags middag. Kommer bli bra. Hejja mig, det går bra nu!
lonley
Sitter framför brasan. Den jäveln värmer gott när ingen annan inte är här och sköter den biten. Jag saknar ingen annan. Han är fin och hade passat bra med mig framför brasan. Maten står i ugnen med. Synd att ingen annan inte får smaka. Idag är jag ensam, sjuk och ensam.
hej tjena hallå
Jag har inte bloggat en enda gång sen jag flyttade. Dels har jag bara mobilen som Internet och dels har jag inte känt för det. Dessa 3 veckorna har varit som terapi för mig. Lära känna mig själv och bara slappna av. Men nu är jag trött på att slappna av och jag är trött på dessa 3 veckorna. Nu lämnar jag mitt bakomflutna före mig. Nu börjar jag leva, fast från och med imon för idag vill jag inte uppleva, yrsel och feber. Ligga still och glo. Fett tråkigt. Jag klättrar snart på väggarna.
Home sweet home?
Du måste börja blogga igen Catrine nu när du flyttar till Stockholm, sa Hanna. De första orden flög lika snabbt väg igen när jag hörde orden flytta och Stockholm i samma mening. Jag flyttar imorgon, tar mitt pick och pack och drar ifrån mitt hem. Tur att Lisette följer med och håller mig i handen de första dagarna. Jag är nervös. Jag har uppnått ett av de mål som var mina största när jag en gång för längesen blickade in i framtid. Stockholm, frisör, möjligheter. Ändå sitter jag med gråtande hjärta över att lämna den plats som jag alltid har velat ifrån, men inte för platsens skull utan för innehållet.
Bara en sån sak som när min farmor ger mig en handduk och säger: Här har du Catrine, så du kan tänka på oss var gång du torkar dig. Jag kommer ju lipa varje gång jag stiger ur duschen och torkar mig på den grönspräckliga grodhandduken med så mycket kärlek i sig.
Men jag är fan inte deppig. Tro inte det, förihelvete. Detta är en del av livet. De som betyder något kommer alltid att hänga kvar på ett eller annat sätt. Nu har jag valt karriär. Nu finns det ingen återvändo även om jag hade velat det. Nu är det min tid. hej!